Det här med att skriva om träning är ärligt talat något jag tycker är ganska jobbigt eftersom det är ett så himla känsligt ämne. Har liksom suttit med den här texten i över en timme. Är rädd för att trampa någon på tårna för jag vet själv hur triggande det kan vara eftersom att träning är så nära besläktat med det ätstörda samhälle vi kvinnor tvingas leva i. Jag är inte speciellt picky med något jag skriver här, men när det kommer till träning och hälsa så är jag sjukt noga med hur jag uttrycker mig och skulle aldrig få för mig att skriva upp exakt hur jag tränar. Dels för att det redan finns nog om sånt i cyberspace, och dels för att jag inte längre tränar prestationsinriktat på alls samma sätt - för min egna hälsas skull. 

Jag har tränat mycket och hårt i hela mitt liv. Jag har spelat basket på hög nivå i mer än tio år, och när jag slutade var träningen redan en naturlig del av mitt liv. Jag mår bra av det och jag identifierar mig som en tränande person på något vis. En som älskar att ha träningsvärk och efter en längre tid blir låg och irriterad av att inte få röra på mig. Eftersom att den är en stor del av mitt liv så exkluderar jag heller den inte alltid från instagram, snapchat eller bloggen. Det är en del av mig. Det är dock jävligt viktigt att man tar sitt personliga ansvar och tänker ett extra varv när man formulerar sig och publicerar något, särskilt eftersom jag själv haft perioder där jag fått mycket ångest och jämfört mig med andra. Och jag känner ärligt talat inte en enda kvinna som aldrig påverkats negativt av begreppet hälsa och vänt det till destruktivitet. Som jag tidigare skrivit i det här inlägget, sociala medier har bidragit till så mycket hets att det knappt går att skriva om träning eftersom distinktionen mellan stark och smal suddats ut och smutsats ner med alldeles för höga krav som blivit till normer. Jag har fallit, och faller fortfarande i svaga stunder, ner i den fällan själv, men jag blir bättre och bättre på att älska mig själv med utgångspunkt i hur jag är som person och inte hur många träningspass jag kan beta av på en vecka.

 

Nu tänker jag såhär: Min kropp bär mig och tar med mig på allt kul jag gör i livet. Därför tar jag hand om den. Jag rör på mig när jag känner för det och för att jag älskar endorfinkicken jag får av det, inte för att jag känner att jag måste. Jag äter mycket och ger det bränsle min kropp behöver för att orka jobba, springa, dansa och vara en trevlig person. Jag dricker också gärna bubbel, äter sånt som anses onyttigt och skiter i att träna om det dyker upp något som just då känns roligare eller om jag känner mig trött. Och jag får inte ångest av det längre. Att ha förbud mot förbud är verkligen ett vinnande koncept för mig. Tycker att Michaela Forni skrev ett sånt spot on-inlägg i somras. Det får avsluta detta inlägg tänker jag. Var snälla mot er själva och andra. Livet är vin på uteservering en fredag och Ben&Jerrys framför Vänner. Kram <3