En tisdagseftermiddag för två år sedan skulle jag köpa en dosa snus till min kompis. Jag gick till en liten tobakshandel som låg i samma byggnad som caféet där vi satt och drack kaffe. Han, jag och min pojkvän. När jag stod längst fram i kön och försökte komma ihåg vilken sort jag skulle säga att jag skulle ha till expediten, så ställde sig en man bakom mig. Han var stor, luktade illa och var med allra största sannolikhet påverkad av något. Jag minns att jag reagerade på att han ställde sig lite obehagligt nära. Sedan tog han, helt öppet, sin vänstra hand på mitt ena bröst och sin högra på min rumpa, tryckte sig emot mig och viskade ”hej”. Samtidigt som han höll kvar sina händer var det min tur i kön och jag försökte minnas vilken dosa det var min kompis ville ha.

Jag har alltid trott att ifall någon gör något sådant mot mig, så ska jag sparka snubben mellan benen och gå därifrån. Men jag vart så jävla rädd. Jag gjorde ingenting. Sprang iväg så fort kortläsaren visade ”köp godkänt”. När jag kom tillbaka till caféet där de andra satt så berättade jag vad som hänt. Min pojkvän och min ena kompis sprang direkt till tobaksaffären för att se om han var kvar och frågade kvinnan som stod i kassan om hon sett honom. Hennes svar var ”Jaha, jag trodde att han kände henne och det var därför han gjorde så”. Det gjorde mig så jävla arg. Hon såg garanterat hur skärrad jag var, men sa ingenting för att det är tydligen okej att göra så på en allmän plats när man känner någon. Jag anmälde mannen för sexuella trakasserier, men det hände såklart ingenting. Fick ett brev hem på posten där stod ett nummer till ungdomspsykriatrin om jag ville prata med någon. Okej. Det vidriga är att det här är vardagsmat. Det här var i det stora sammanhanget ingen stor grej. För det händer hela tiden, och ofta mycket värre saker än det jag var med om.  

 

  

Det var första gången jag såg på nära håll hur skev bilden av ett jämställt samhälle är. Hur kvinnor objektifieras, sexualiseras och tas på mindre allvar. Är lite sämre. Det är så jävla vidrigt. Feminism är för mig ett ramverk för att uppnå jämlikhet mellan könen ur såväl ett ekonomiskt, socialt som politiskt perspektiv. Och det slutar aldrig vara viktigt. Så länge kvinnor generellt sett har lägre ingångslön, färre privilegier och utsätts för våld och hot av män, behövs feminism. Och det finns fortfarande patriarkala strukturer i samhället, överallt. Vi kvinnor får uppnåeliga ideal kastade i våra ansikten. Vi ska agera på ett visst sätt och se ut på ett visst sätt för att anses som attraktiva för män. Jag är så fruktansvärt trött på alla ideal, för de förminskar kvinnor. Vi är värda mer än att objektifieras och nedvärderas av män och av män i grupp.

Å andra sidan handlar feminism inte om ett visst ”feministiskt stereotypt utseende” för mig. Om jag nu talar utifrån mig själv - bara för att jag personligen är ciskvinna, sminkar mig, rakar mig och är relativt mån om mitt yttre, så innebär inte det att jag inte är feminist för det. Det handlar om att jag gör det för min egen skull, för att jag då trivs bättre med mig själv. Och visst är det säkert en patriarkal struktur bakom det också, vilket går att diskutera och vrida och vända på ur ett flertal aspekter. Men så länge man trivs i sig själv. För mig handlar det om allt inuti. Alla ska få se ut precis som de vill, och vara precis som de är - utan att bli behandlad och dömd utifrån det. Jag är stolt över att vara kvinna, och jag älskar att fler och fler börjar ta plats. Bryter normer. Står på sig. Visar att det finns en miljon aspekter av vad som är vackert. Det är så sjukt slagkraftigt och coolt. Så länge det existerar mansdominerande strukturer i samhället så kan feminismen inte gå för långt. Tyvärr tror jag vi kommer behöva kämpa ett bra tag till för att patriarkatet ska suddas ut helt, om det någonsin ens gör det. Men det är något så otroligt värt att kämpa för, och det får aldrig glömmas bort.