OM ATT BO MÅNGA MIL FRÅN PERSONEN EN TYCKER OM

 

Jag har fått en del frågor kring hur det känns att gå in i distansförhållande igen och om jag inte kan ge tips på hur en tacklar det på bästa sätt. Jag kan försöka att i alla fall redogöra för mina tankar och hur jag förhåller mig kring det. Obs att det här är mina tankar. Jag kan bara analysera mitt eget huvud, och förstår att andra hanterar känslor annorlunda.

 

 

För det första så är det en ansträngning och ett stort himla commitment från båda parter och jag vet många som avslutat sina förhållanden för att det inte fungerat. För det tär ju. Det är påfrestande att inte kunna ha personen en älskar mest av allt och vill dela precis allting med nära. Vad som känns mest för mig är att ha varit så nära så länge under samma tak och sedan vara femtio mil ifrån så fort. En omställning som kom flygandes utan någon direkt förvarning egentligen, för båda oss. Har vant mig att laga mat till två. Att det alltid finns någon där som lyssnar när jag klagar över hur mycket plugg jag har och hur stressad jag är. Att alltid somna i lilla sked. Att säga till honom att vara tystare när han Skypear för att jag ska sova, men nu kommer det istället kännas tomt att det inte finns någon där att säga åt att vara tystare. Det är tufft såklart, men också sunt. Det känns. Men det känns okej.

 

Jag är så mycket realist en kan komma just nu. För att jag försökt att sätta det i perspektiv. Vi är 21, snart 22 år. Att begränsa varandra när vi är så pass unga tror jag leder till ett dödsdömt förhållande. Att begränsa varandra istället för att peppa, utveckla och stötta är livsfarligt. Även fast jag såklart vill bo ihop så fanns det inte på kartan att försöka få honom att ändra sig eller få honom att stanna kvar hos mig i Göteborg. Det skulle liksom bara blivit fel. Sedan bottnar det ju såklart i att vi varit tillsammans i 4,5 år och vet precis vart vi har varandra. Även fast det suger att somna själv och jag ibland kommer känna mig otroligt himla ensam. Jag ställer mig så rationellt jag bara kan till att vi kommer att ha distansförhållande igen. Jag älskar honom mest av allt. 50 mil hit eller dit ändrar inte på det. Jag är dessutom van och vet hur en hanterar att ha distansförhållande.

 

Nyckeln är kommunikation. Visionen om att jag kan vara strong independent woman (även fast jag i mångt och mycket är motsatsen till det). Och det viktigaste: vetskapen om att det inte är för alltid. Det är bara en period som man måste ta sig igenom och överleva. Prata med varandra varje dag, det är jättejätteviktigt. Särskilt om du, som jag, är känslomänniska och behöver bekräftelse. Red ut det från början, eller säg det nu. Jag säger alltid till när jag tycker att det blir för mycket envägskommunikation eller när det är något som skaver, för det är så himla viktigt att spela med öppna kort för att det ska fungera.

 

Skypea, ring och smsa. Skicka bilder på gulliga hundar och länka artiklar du tycker är spännande. Håll en kontinuerlig dialog för då blir inte distansen lika påtaglig. Boka in när ni ska ses nästa gång och prata om vad ni ska göra då. Längta. Det är fint att längta även fast det oftast känns som att det suger. Tänk att du har en person som längtar efter dig också, vilken lyx det är egentligen. Och vad nykära man är när man ses efter en lång tid. Vårda relationerna du har nära dig och häng med dina vänner så mycket du kan, för de är prick lika mycket värda. 



Kommentarer
Postat av: Veronica Pettersson

Grymt inlägg!

2016-11-19 @ 10:08:33
URL: http://veronicapettersson.se
Postat av: Ellen Lindberg

Åh. Så himla fint skrivet om något som uppenbarligen också är svårt.

2016-11-19 @ 19:59:26
URL: http://lindbergellen.com/
Postat av: Hanna

Tack för kloka ord, du är guld. Önskar er all lycka!

2016-11-19 @ 20:25:05
Postat av: Sandra Leone

Åh vad peppigt och fint inlägg!

Jag har till stor del växt upp med att hela min släkt och familj bor på minst 50 mils avstånd och jag tycker nästan att det mysigaste är de här små grejerna man kan göra för varandra. Typ skicka gulliga djurklipp <3

2016-11-19 @ 20:59:02
URL: http://lingers.blogg.se/
Postat av: Sandra Leone

Åh vad peppigt och fint inlägg!

Jag har till stor del växt upp med att hela min släkt och familj bor på minst 50 mils avstånd och jag tycker nästan att det mysigaste är de här små grejerna man kan göra för varandra. Typ skicka gulliga djurklipp <3

2016-11-19 @ 20:59:02
URL: http://lingers.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
})();