Duktig-flicka-komplex och prestationsångest är något jag, och tyvärr väldigt många fler, har tampats med så länge jag kan minnas. För mig började det redan i lågstadiet – jag ville alltid vara den som läst flest kapitel i boken och den som knåpat fram de finaste skrivstilsbokstäverna. Men då var det mest för att jag tyckte det var roligt, jag älskade att lära mig saker och förstod att jag hade väldigt lätt för mig inom de flesta ämnena i grundskolan.

Den jobbiga prestationsångesten kom när jag blev äldre, först och främst på högstadiet. När jag insåg att jag inte var bäst i alla ämnen. Det är det som är den allra smutsigaste och fula delen av duktig-flicka-komplex – att så fort en har svårt för något så kommer en på att ”nej gud jag tycker detta är så jävla tråkigt jag kommer aldrig lära mig det här jag kommer ändå vara sämst pallar inte att ens kämpa för det här”. Så var det för mig och matte. Egentligen en väldigt paradoxal företeelse, eftersom jag alltid ville vara bäst på allt. Men jag har alltid haft den totalt idiotiska egenskapen att jag ger upp att ens försöka om jag inte är bäst på det direkt.

Det är då en börjar kompensera istället. "Okej jag kanske inte är så bra på just det här, men då ska jag ha A i allt annat istället så märks knappt det där E:et i matten svenskan engelskan", eller vad det nu kan vara. Det är den fundamentala anledningen till varför just min prestationsångest existerar. För den ter sig ju olika för olika individer, även fast jag tror att denna orsak är väldigt vanlig. Och det är så farligt med duktig-flicka-komplex för att det inte syns och oftast anses som något bra. En får beröm och uppskattning och den bekräftelsen blir som en drog. Det är bra med högsta betyg i allt. Det är bra att träna fem dagar i veckan. Det är bra att träffa kompisar varje helg. Det är bra att plugga all den tid som blir över. Psyket prioriteras bort och ingen märker det, inte ens en själv.

Men det är så jävla viktigt att förstå att en inte är en superwoman. Att acceptera det. Ingen är det. En mår inte bra av att ha högsta betyg i allt, träna fem dagar i veckan, träffa kompisar fast en egentligen hellre hade velat sitta hemma och titta på serier just den kvällen, att aldrig kunna släppa sina studier. Förr eller senare kommer det att slinta. En måste lära sig att lyssna på sig själv och sin kropp. För vad händer om du helt plötsligt sitter där med en omtenta fast det inte fanns på kartan att det skulle hända just dig? Antagligen så rasar självförtroendet till botten och omtentan kommer bli jobbigare än att cykla upp för världens längsta uppförsbacke. Även fast en i vanliga fall skulle fixa den hur enkelt som helst så förstör ens hjärna hela processen. Det handlar om att våga släppa kontrollen och inse att en inte kan vara bäst på allt. Och det är okej.

Jag önskar verkligen att jag hade bra råd att komma med när det kommer till att tackla prestationsångest. Men det är något jag fortfarande kämpar med varje dag själv och vet att jag måste komma ifrån. Jag har kommit en bit på vägen med hjälp av en peppande mamma som får mig att komma ner på jorden. Som alltid säger att jag inte får gå ner mig om det inte går bra. Att det bara är mänskligt.

Och det är egentligen det bästa rådet jag kan ge, att sätta saker och ting i perspektiv. Det behöver inte vara svårare än att ställa frågor till sig själv: ”Vad gör det egentligen för skillnad i det långa loppet om jag får G istället för VG på denna tenta?” ”Vad spelar det för roll om jag är hemma ikväll istället och gör vad jag är sugen på?” ”Vad gör det om 100 år om jag går ut och dansar istället för att sitta inne och pluggar bara ikväll?” Svaret kommer sannolikt vara ingenting. Det är antagligen mer hälsosamt än någonting annat och vinner i det långa loppet.

Har ni några tips på hur en hanterar prestationsångest och duktig-flicka-komplex?